Efter 21 raka arbetsdagar känner jag att jag äntligen fått energi att orka blogga igen. Tack för det, Martí Cifuentes.
Läsare av den här bloggen vet att jag högaktar Stefan Billborn och att jag inte haft mycket till övers för Milos Milojevic. Nu har en ny förälskelse svept in som jag hoppas ska leda till stor och äkta kärlek.
Om Billborn var en lång fin relation med ett vackert och värdigt slut, Milos ett dejtingäventyr med en douchebag, så är Martí Cifuentes den där stormande blixtförälskelsen som kanske är för bra för att vara sann? Sju tävlingsmatcher, sju segrar och visst verkar det som även spelarna svävar på små grönvita moln.
The sound of music är inte längre Do-Re-Mi, det är Ba-Ja-Re.
När jag var som mest frustrerad över Milos och när saknaden av Billborn var som störst fanns en dröm om en ledare som kunde axla Billborns mantel. När Milos flörtade med Rosenborg och sen föll för Paradise Hotel-MFF insåg man att man letat efter kärleken i fel forum. En passionerad förälskelse i Basel dog ut när man insåg vilken douchebag man hittat.
Så från Spanien (eller Katalonien om vi ska vara politiskt korrekta) till Söders samba svepte han in som en varm vårvind i vinterkylan. Cifuentes - Ba-Ja-Re. Tränaren som visste precis hur man skulle behandla oss och våra spelare. Ingen mer tick-tack-väntan. Istället slog våra hjärtan tiki-taka i snöyran. Amar (eller Amor om vi ska vara politiskt korrekta).
Var denna kärlekshistoria slutar vet ingen, men just nu spelar vi jota som om det var de glada gamängernas tidevarv igen. Cupfinal och serieledning. Det är lätt att få hybris, men just nu är vi jävligt bra. Och drar vi till Basel i sommar lär det bli åka av. Det är lätt att vara bajare just nu och det ska gudarna veta att det inte alltid varit.
Blåbärskungen David I Ritschard.
Utanför fotbollen ångar Gröna Linjen på. De senaste veckorna har vi gjort mängder av nedslag i folks vardag och nu törs jag lova att det blir en pangrulle. Bajare ändå, vilket jäkla fint släkte. Bara i april har vi gjort nedslag på arbetsplatser, i hem, på ett gym, på en konsert, i en replokal och på Stadsmissionen.
Vi kör på fram till i höst innan den går till redigering och förhoppningsvis blir det galapremiär 2023.
Det är inte bara Cifuentes som har värmt när våren åkt på ett rejält bakslag. Våra stationshalsdukar har inte bara skyddat från kyla, att se hur de har fyllt våra läktare och tv-apparater har gett oss som snudd på jobbar ihjäl oss med detta en rejäl energiboost. Det finns fortfarande en del halsdukar kvar, men vårt lager börjar sina. Så har du ännu inte skaffat någon är det hög tid innan din station tar slut.
Vid sidan om Gröna Linjen ser jag i närtid framemot biopremiären av min film ”Mormor, kriget och kärleken”, som går upp i flera svenska städer på fredag. I Stockholm sker premiären på anrika Zita. Vill ni läsa mer kan ni göra det här!
Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av min mormors liv. I 40 års tid har jag lyssnat till hennes berättelser och historier. Ibland har de skurit i bröstet, andra gånger har det värmt eller gett hopp. Jag tror att många människor har eller har haft en äldre släkting som hade den där speciella auran kring sig, en person som har gjort att du känt dig sedd men också en person som har delat med sig av livserfarenheter som bara en person som har levt under lång tid kan göra.
De flesta av oss, åtminstone i min ålder, drömmer om att någon gång i framtiden, när vi blir lite äldre och visare, sätta oss ner med ett barn och dela våra kunskaper och livserfarenheter. Att få någon att andäktigt lyssna till vad vi har att berätta. Långt ifrån alla kommer dit, men min mormor har iallafall varit den som fått mig att ta in, lyssna och färdas tillbaka i tiden till ett annat liv, en annan värld. Vid olika tidpunkter under hela mitt liv har jag fått berättelser som gemensamt byggt min bild av mormors historier som har byggt denna film.
Till sist: Tack till Bajengrottan för all energi och gläde ni har spridit med denna geniramsa!
Bra krönika som vanligt Andreas. Och det fina med Cifuentes är hans ödmjuka framtoning och viljan att alltid stå bakom sina spelare. Fin egenskap!